Utdrag ur
SAGAN OM SNEGEL


Djupt nere i en uttorkad brunn fanns en gång en liten snäckstad. Staden hette Snäckbrunn och här kunde en snigel hitta allt som den behövde för sin lycka:
lite vatten, små växter, lera och några stenar.
En rund hög mur omslöt Snäckbrunn. Och när man tittade uppåt såg man brunnens tak. Där tog allt slut.
Där var snigelvärldens ände.
Nere i Snäckbrunn bodde en sällsam liten snigel.
Han tittade hela tiden upp till brunnens tak.
De andra sniglarna bara skrattade när han stod där med huvudet i vädret.
"Snegla inte uppåt hela tiden", sa de.
Och till slut kallade alla honom bara för Snegel.
Snegel följde uppmärksamt takets förändringar.
För det mesta var brunnstaket blått eller grått.
Ibland var det rött. Och på nätterna var det svart.
Då kunde det finnas hundratals små glittrande punkter där uppe. Men det märkligaste var ljusstrålarna som ibland föll mot brunnens vägg.
En gång kom ett stort löv nersinglande.
Det hade hänt förut att löv föll ner från taket, men Snegel blev lika förvånad varje gång.
Han undersökte den nya saken, smakade på ena kanten och sa: "Kanske finns det något mer än Snäckbrunn.
Kanske finns det ännu en värld där uppe."
"Å nej, Snegel!" skrattade de andra.
"De här sakerna ramlar bara ner från taket till oss som vattendroppar. Det har alltid varit så att m
at och vatten trillar ner. Det finns INGENTING utom oss sniglar och Snäckbrunn!
Sluta drömma, Snegel!"
Men Snegel fortsatte att drömma om en annan värld.

     
   

Back to Books